Torbjörn Testad text av Kerstin Wickman

Torbjörn Testad hyllas med en minnesutställning. Inte bara för sin långa
och stora pedagogiska gärning på Hantverkets folkhögskola i Leksand utan
också för sitt drygt fyrtioåriga konstnärskap.

Järn som konstnärligt uttrycksmedel
Våren 1976 tog Torbjörn Testad examen på Konstfacks fack för Metall. Hur såg
det samhälle ut där han skulle finna sin plats?

1970-talet beskrivs ofta som ett förlorat decennium. Framtidsoptimismen,
frihetskänslan och den lekfulla inställning till livet som blommade under en stor
del av 1960-talet, pös ut som luften ur en ballong. Det gällde också och den
ungdomliga handlingskraft som växte fram i slutet av detta decennium.
Oljepriserna sköt i höjden 1973. De ekonomiska kriserna avlöste varandra.
Visserligen tog Vietnam-kriget slut i mitten av decenniet. Men i Chile tog
ultrahögern och militären över.
Något nytt började emellertid gro: Miljöengagemanget och insikterna om de
globala problem som mänskligheten måste hantera. Det skedde ett
paradigmskifte som fortfarande påverkar utvecklingen. Plastmaterialen som
tidigare väckt sådan entusiasm bland designer förlorade sin lockelse.
Industridesignens nära koppling till kommersialism och industri, då betraktade
som de stora miljöbovarna, väckte motreaktioner. Naturmaterial och
hantverkstekniker som under 1960-talet bedömts som omoderna och utan någon
framtid blev nu handfasta räddare i nöden. ”Återbruk”, myntade formdebattören
och skribenten Lena Larsson 1972, hon som i början av 1960-talet propagerat
för köp, slit släng… ”Gräv där du står” manade författaren Sven Lindqvist 1978.
Vi påverkas av den tid vi lever i. Konstnärliga begåvningar präglar å sin sida
tiden. Tidskriften Form beskrev under 1970-talet årligen de arbeten som
examensstudenterna på bl.a. Konstfack presterat. 1976 löd bl.a. texten: ”Med
tanke på den tynande tillvaro som hantverksdelen på metallfacket levde i för ett
par år sedan var det förbluffande att se årets resultat: Mångfalden och
skickligheten.” (—) ”Torbjörn Testad fick högsta betyg, liten silvermedalj för
sitt gesällprov, en kanna med ett sinnrikt gångjärn och en skål med lock som
öppnades med ett litet lätt tryck. I år hade metallfackarna alltså mycket tydligare
än tidigare specialiserat sig, dvs. bestämt om de ville syssla med hantverk eller
industridesign. Årets fina resultat visade att beslutet var riktigt. Att lära behärska
tar tid.” Majoriteten av Torbjörns klasskamrater hade valt att fördjupa sig i
hantverket. Form lyfter också fram Ulla Faleijs ”träckta skål med ett litet bi som
få skålen att luta, en symbol för binas betydelse.” (Form nr 5/76 s. 182.)
Torbjörns sinnrika hantverk med sina magiska hemligheter och Ullas hyllning
till bina – båda arbetena känns lika aktuella idag.
Varje epok är unik även om den hämtat näring ur en annan. Brytningstiderna är
många. Skiftet i slutet av 1970-talet brukar beskrivas postmodernistiskt. Inom
en rad kulturyttringar var det uppenbart att modernismens gamla idiom inte
längre var giltiga. Dess tilltro till utopier, upprätthållande av hierarkier och dess
puristiska formsyn krackelerade. Begrepp som gott och ont, vackert och fult
blev glidande. Året efter att Torbjörn tog examen kom Charles Jencks bok
Language of Postmodern Architecture ut (1977). Filosofer, författare och
konstnärer bröt ned det gamla och formulerade nya föreställningar.

För metallhantverkarna innebar det att synen på de ädla materialens och
stenarnas värden förändrades. Smedernas traditionellt starka koppling till silvret
upphörde. Material som titan och järn vidgade registret och färgskalan.
Konventionerna om vilka material som lät sig kombineras försvann. Friheten
växte. Redskap och tekniker användes på nya sätt.

Men de nya smederna behövde kommunicera med omvärlden, möta en ny
publik. Det krävdes en gemensam utställningsarena. 1981 bildade de en sådan,
döpt till Metallum. Platsen var på Hornsgatpuckeln i Stockholm. Namnet var
valt för att visa att detta var en plats för en experimentlysten och
gränsöverskridande attityd till hantverket och för metallernas mångfald – till
skillnad från föreningen och utställningslokalen Nutida Svenskt Silver, vars
uppgift då var att värna om silvret. Metallum var ett galleri, där man kunde möta
allt från smycken och föremål till poetiska kroppsattribut och miniskulpturer. Ett
tjugotal utbildade smeder från olika platser i Sverige var medlemmar. De
tekniker de behärskade var många.

Torbjörn bearbetade järnet med samma tekniker som utnyttjas i silversmide. En
äldre generation smeder ansåg att detta egentligen inte var tekniskt möjligt.
Järnsmide var en sak, silversmide en annan. Järn kräver eldens hetta, silvret
smids kallt. Men Torbjörn Testad lyckades driva järnplåten till sammetslena
skålar. Han hamrade järnet till sfäriska corpusföremål eller kvadratiska dosor. En
skål med en förgylld dekor, skapad 1981 köptes in till Nationalmuseets
samlingar.

Han har själv beskrivit: ”Järn är det material, som fascinerar mej mest, trots att
jag är silversmed. Den uråldriga tekniken, med hammaren, som det främsta
redskapet är densamma som silversmidets och jag behandlar järnet med den
respekt och vördnad som om det vore ädelmetall. Jag använder oftast dekor på
mina arbeten, då jag tycker att järnets djupa och varma svärta har en förmåga att
lyfta fram färger och guldlyster.”

Dekor? Även i det fallet var Torbjörn Testad en nydanare och föregångare till
den flödande ornamentslust vi upplever idag. Dekorerade metallobjekt sågs då,
kring 1980, som historia, till något som senast gjorts under det tidiga 1900-talet.
Fram till 1970-talet var det därefter formspråket, med betoning på form, som
skulle stå för uttrycket. Den österrikiske arkitekten och teoretikern Adolf Loos´
manifest ”Ornament och brott” från 1908 hade lagt en död hand på allt vad
dekorerade och mönstrade föremål innebar. Han hävdade bl.a. att ”kulturens
evolution är liktydigt med avlägsnandet av ornament från bruksföremål.” Även
magi var något suspekt för de rationellt tänkande modernisterna.

Men det svarta järnet var och är magiskt. Det kom antingen från myrarna eller
bergen, som grå och rostbruna stenar. Krossades, hettades upp i masugnen,
smälte och fram rann järnet… Med eldens hjälp, den glödande ässjan och idoga
hammarslag tog järnet gestalt, svart och blänkande. Smederna har i många
kulturer haft en särställning och ansetts besitta magiska krafter. Lås av järn har
enligt myten ansetts motverka och hota onda makter och annat illvilligt som
annars kunde ta sig in i ens hem. Stiliserade drakar sågs som väktare och fick
därför pryda nyckelhålen. Deras uppgift var att skydda invånarna.
Med hjälp av etsningar och förgyllningar, som bildade märkliga dekorer,
förstärkte Torbjörn den magiska upplevelsen. Hans arbeten skiljer sig från
kollegorna Tore Svenssons och Mikael Hammas, vilka vid samma tid började
arbeta med järn. Men deras sätt att addera och kombinera guld och järn var mer
måttfulla och estetiskt betingade, inte magiskt berättande. Dekorerna fyllde
ytterligare en funktion för Torbjörn Testad. De fick föremålen att se gamla ut.
Han gav sina verk en historia och ett liv. De blev uttrycksfulla. Torbjörns arbeten
är väsensskilda från massproducerade, industriellt tillverkade produkter där den
blanka ytans uppgift är att förföra. Hans ting får oss att försjunka.
Det kanske inte är en slump att han återvände till och slog sig ned i Dalarna,
ornamentikens och folkkonstens Mekka. Dalarna är också folkmusikens hemvist
framför andra. Och, hävdar jag, musik och rytm är något som strömmar genom
hans ting. Inte bara den förgyllda elgitarr han utformade till bluesartisten Clas
Yngström utan också i hans andra arbeten. En utvecklad känsla för rytm behövs
om tingen ska leva, antingen det handlar om de rytmiska slagen med hammaren
eller den rytm som uppstår när tingens beståndsdelar kombineras. Det handlar
om liv.

Till Hantverkets folkhögskola ( Leksands folkhögskola) kom Torbjörn Testad
1985 och där blev han kvar. Mötet med eleverna, kollegorna var säkert lika
viktigt som det egna skapandet. För möten är vad livet egentligen handlar om,
möten med människor, med natur och artefakter. För några lyckligt lottade
handlar det också om möten med materialen. Torbjörn var en av dem.

Kerstin Wickman

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>